Hej. Jag heter Emma Hamberg och jag är en klimakterimänniska. För ungefär ett år sedan skrev jag lite om det på min blogg. Då hörde ett par människor av säg och sa ” hej, vi ska skriva en bok om klimakteriet. Vill du kanske vara med i den”. Då svarade jag ja och skrev den här texten ( som kom med i finfina boken Hej Klimakeriet. En rejält bra handbok för dig som vallar vidare i livet) :

Klimakterium. Klimaxerium. Antiklimaxerium. Kill-makt-territorium. Klimusrektum. Överångsåldern. Övergångsstället – se upp du kan bli överkörd! Stavgångsåldern. Undergångsåldern. Menopaus. Vadå paus – skiten kommer väl inte tillbaka hoppas jag?  Menostop borde det heta. Byebyemensochkomaldrigtillbaka-tacksåhemsktmycket. Nej. Klimakteriet borde döpas om till frihetstiden. Nu mina vänner, är det dags för frihetstiden! Nej, du vet jag bryr mig inte om bindor längre – jag har ju kommit in i frihetstiden. I skolan mässar lärarna om puberteten, den fruktsamma åldern och sedan om frihetstiden. Tiden då kropp och själ äntligen blir befriade.

Ja- här kommer en hyllning till klimakteriet. Eller kanske inte just klimakteriet i sig, men det där som kommer efter alla vallningar i svett och känslor. Då kommer lugnet. Det där ofantligt underbara lugnet. Som efter ett rejält, rasande helvetesoväder där havet kastat sig mot klipporna så att det dånat. Oväntat lugnar allt ner sig, havet vilar alldeles stilla, det droppar sakta från taket och solen värmer upp klipporna som nu är rena efter ovädret.

Jag älskar att vara över på andra sidan. Varför skulle jag sakna att ha mens? Mens i sig betyder ingenting för mig. Jag har fött mina barn, vill inte ha några fler – vad ska jag med mens till? Men däremot är mensen en symbol. Åh – den är som en glittrande röd neonskylt som sjunger om fruktsamhet, ungdom, sex och liv. Inte konstigt att vi får panik av när vi anar klimakterieskylten som rostar i en glömd gränd. Där den ensamt suckar om torra slemhinnor, grått hår och döden. Vi lever i en värld där vi lägger enorma summor pengar på att operera oss släta, fylla ut rynkor och hål med botox. Vi sliter sönder våra kroppar med milslånga joggingturer, äter aldrig kolhydrater och låter personliga tränare skrika efter oss. Allt för att stanna tiden. Låta 25-åringen inuti leva för evigt. Vi gömmer klockan under kudden, försöker stanna tiden som så ångestridet bara fortsätter att ticka mot slutet. Tick, tack, tick, tack. Nej tack skriker vi. NEJ TACK!!!!

Men vad bryr sig tiden om att vi vrålar nej? Med tanke på detta känns kanske inte det där med klimakteriet så värst uppiggande. Mer som en stor jädra rynka i pannan som vrålar – MOHAHA NU ÄR DU PÅ ANDRA SIDAN! På den där andra sidan där gräset inte alls är saftigt grönt, utan snarare snustorrt och brunt efter en lång het sommar. Men nu ska jag säga dig att jag faktiskt gillar att vara på andra sidan. Jag har varit väl förberedd och när liemannens kusin – klimakteriekvinnan- knackade mig på axeln så blev jag inte rädd. Snarare nyfiken. Vad ska hända nu? Det är ju som att träda in i en andra pubertet! Wow. När jag var 13 speglade jag mig länge. Förundrad och aningens rädd studerade jag min knoppande kropp. Höfterna som började bli runda, de där brösten som växte i olika snabb takt, låren som sakta blev mjukare. Samma nu. Framför spegeln igen, förundrad men inte alls rädd.  Snarare fascinerad. Över att jag går in i en ny fas. Plötsligt förbränner jag inte alla kakor jag glatt mumsar i mig på samma sätt. En söt liten bullmage har byggt bo mitt på kroppen och höfterna är plötsligt  bredare än förr. Håret ömsar färg till silver och vill inte alls tuktas längre. Jag älskar när den vilda naturen i mig tar över. När mina inre klockor skiter i allt och gör som den alltid gjort. Och jag kan inte stoppa det. Känns som en stor händelse! Något att fira! Jag funkar. Jag funkar precis som jag ska. Samma känsla som när jag blev med barn. Den lyckan över att kroppen gör som den gjort på miljarder kvinnor innan mig. Naturen tar över. Det samma med detta klimakterium. Den tar över mig och styr mig med järnhand. Bara att sätta på sig säkerhetsbältet och hänga på.

Jag var inte ens 40 när det var dags att sluta köpa tamponger.  Mensen hoppade fram, hit och dit helt utan logik. Jag trodde jag var gravid mest hela tiden, men det var jag inte alls. Det var precis tvärtom. Sedan tog det bara slut. Mensen packade ihop sig och drog vidare mot nya livmodrar. Vi är tidiga när det gäller sånt här i min släkt. Min mormor var i min ålder när hon blev befriad och min mamma var bara 27 år. Så jag säger det till mina tre döttrar – vill ni ha barn så slå till tidigt. Du vet aldrig när klimakteriekvinnan kommer och knackar dig på axeln.

Något har hänt med mig sedan mensen drog. Det är som att det där vilda slagit rot i mig. Ett nytt sorts mod och självförtroende. Som att jag först nu blivit riktigt förbannat skönt vuxen. Jag försöker ingenting längre. Jag vill inte vara 25 år. Jag vill inte vara 35 år. Jag vill vara precis där jag är just nu. Jag vill gärna bli äldre också. Mycket äldre! Döden fruktar jag nämligen hämningslöst. Knappt vill jag gå dit i tanken ens en gång. Att det här ska ta slut en dag, är faktiskt en riktigt jävla pissgrej. Men jag är inte rädd för livet. Tvärtom! Den där fasan för döden gör allt som har med livet att göra mindre skrämmande. Bara jag får leva! Leva, leva, leva!

Jag ser med pirrig förväntan fram emot att få bli 50, 60, 70, 80! Se min kropp bli rynkig precis överallt, åka med några lika rynkiga väninnor på bussresa till något pensionat där vi läser böcker, talar om livet i ljumma sommarnatten, med pläd över knäna och på avstånd hör vi yngre människor bada högljutt. Jag har total distans till värdsliga problem som liten kula på magen eller äggstockar som inte längre vill pumpa blod ur mig. Det är en  del av livet, och så länge jag är med på den delen är jag så in i helskotta överlycklig. Med det i bagaget tar jag förväntansfullt ännu ett steg i min ålderstrappa. Plötsligt börjar jag styra upp mitt liv på ett nytt sätt. Jag är en kvinna från andra sidan – en kvinna från de tygellösa savannerna – jag ber inte om ursäkt längre! Jag gör det jag vill. Pekar med hela handen, skrattar med hela bullmagen och låter mitt hjärta dunka fritt i bröstet.

Min nya kropp är cool och jag älskar att den fungerar precis som den ska. Hjärnan ändras också som sagt. Det ryktas om att när östrogenet vandrar ut ur kroppen träder trädgårdsintresset in, men det har jag inte märkt av det allra minsta. Tvärtom. Jag säljer mitt hus med risig trädgård. Flyttar med man, ungar och katt till en lägenhet i stan. Däremot vaknar jag förbaskat tidigt. Kvart i sex stirrar jag rätt ut i luften och liksom vill upp, upp, upp och hungrig är jag också. Som om livet ropar på mig – kom upp Emma – lev, ät, roa dig! Det spelar ingen roll hur länge jag satt uppe kvällen innan, kvart i sex ringer min inre klocka. Kan det vara frihetstiden? Det nya suget på livet? Vad ska mer hända?  Börjar jag mata talgoxar snart? Lyssnar på helgmålsringning och dricker svart kaffe samtidigt som morgontidningen dimper ner vid fyra-rycket?  Eller kommer jag sakta förvandlas till en dekadent kvinna i alldeles för röda raffset som röker cigariller i divaner? Kommer jag inom kort hänge mig åt yngre älskare som inte räds en nykläckt kvinna utan ångest, mens och rädslor. Jag känner hur det bubblar i blodet – något är på gång. Som sagt – klimakteriet, nej jag menar frihetstiden är spännande! Vad som helst kan hända.

Nej, jag tänker inte springa några marathon längre för att stanna min klocka. Jag har den i handen. Den tickar mjukt. Men tickandet är inte ångest – det är en påminnelse. På att jag ska ha kul. Äta det jag vill äta, umgås med dem jag har roligt med, ge mig ut på äventyr, inte späka mig själv – tiden är för kort. Kanske är det därför framför allt män hånar allt som har med klimakteriet att göra? Skrattar rått-gott åt klimakteriekärringar. De är livrädda. Livrädda för de här nyförlösta kvinnorna som slutar be om ursäkt och lever sitt liv fullt ut. Det är praktiskt med kvinnor som lägger sig under kniven, niger tacksamt åt det mesta och försöka passa in i någon form av ouppnåelig mall. Det är opraktiskt med kvinnor som blivit vilda, skiljer sig, tar över arbetsmarknaden och lever livet med en ystert tickande klocka i handen.

Jag tänker på att fitta är en svordom. Att vårt kön är ett av de största kraftuttrycken människor kan uppbringa. Och detta kraftpaket har vi mellan benen. Nu är vi inte bara fittor längre. Vi är dessutom klimakteriekärringar. Ett annat favorituttryck när det gäller svordomar. Hur coolt är inte det? Att vara två dynamiter samtidigt? Jag är en riktigt fittig klimakteriekärring ( direkt översättning – jag är en cool, stark kvinna som försörjer mig själv, inte tar skit och inte behöver lägga alla mina pengar på bindor längre. Någon som vill hänga med till New york i helgen förresten?). Män har i alla tider försökt förminska det som är vi, vår kropp och allt vi står för.  Men nu ser vi igenom allt. Det kan nästan bli rörande istället. Höra hur vuxna män vrålar fitta när de slår sig på tummen. Som om de ropade på mamma. Men mamma kommer inte. För mamma har fullt upp med att njuta av frihetstiden.

Så välkommen till frihetstiden kära du. Håll i hatten, dra inte in magen – för nu jäklar. Nu blir det åka av.

 

11 Responses

  1. Grattis till ”befrielsen”! Jag ser också fram emot den dagen hormonerna börjar lugna ner sig. Men först vill jag ha möjligheten att skaffa barn, om jag nu kan bestämma mig någon gång hur jag vill ha det med den saken…

  2. Emma, helt underbart skrivet. Jag sträcker på mig och går ut vidare i världen med mina svettninga och tänker frihetstiden här kommer jag.

  3. Guuuud! Vad du skriver bra om detta.
    Stämmer så bra.
    Ordet klimakteriet låter så kränkande nedstämt på nåt vis.
    Men det är ju verkligen nåt positivt.
    Vi kvinnor måste lyfta oss mer själsligt.
    Vi är så starka och vackra individer.
    Hejja Kvinnan och FRIHETSTIDEN!!!
    Här kommer VI!!!.

  4. Jag håller med till fullo!!!! Låt livet vara ett stort äventyr, ingen vill väl vara 15-20-25-30 år osv med den erfarenheten man hade DÅ? Nej, släpp loss livet och ta varje ålder för vad den är, gör det bästa av allt!

  5. Kära ni! Åh vi är så många sköna starka kvinnor och om vi alla försöker styra oss själva åt samma håll ( det där hållet där vi acceptera vilka vi är och håller vår ålder och våra hjärtan starkt men varsamt i handen) så kommer världen bli så mycket bättre för våra döttrar och deras döttrar ( och alla sönerna också!). KRAM
    Emma

  6. Klimakterieboken av Lillian Edvall läste jag i slutet av 90-talet. Som Man kändes det angeläget att veta hur min hustrus kropp fungerade. En bok som alla män borde läsa. Då skulle de få större förståelse för varför deras kvinnor beter sig som de gör. De är helt normala, precis som de ska. Härlig att veta. Min entusiasm smittade av sig till min hustru så till slut fick jag också henne att läsa boken. Bra, för då fick också hon större insikt i hur hennes egen kropp fungerade.

    Tack vare det kunde vi ha givande samtal i ämnet. Hon insåg också att vi män genomgår ett klimakterium. Vid medelåldern får kvinnor mer utav manligt könshormon och vi män mer av kvinnligt könshormon. Vi närmar oss således varandra i mångt och mycket ju äldre vi blir.

    Kvinnans menstruation upphör så småningom och många män får med åldern svårare att få stånd.
    Samlivet avtar således allteftersom av naturliga skäl. Men det är olika för olika individer.
    Däremot finns den sexuella lusten kvar hos många i mycket hög ålder.

    Att kvinnor har ”mens” vet alla. Däremot känner inte alla till att män har ”mans”.
    Både Kvinnor och Män har ganska god kunskap i hur kvinnans ”mens” fungerar.
    Men både Kvinnor och Män har dålig kunskap i vad ”mans” är. Det yppar sig precis som hos kvinnorna i humörsvängningar, från ena dagen till den andra kan livet plötsligt kännas meningslöst och mannen blir lätt irriterad. Också mannen utsätts för hormonrubbningar. Om Kvinnor och Män visste detta kunde de hantera det för vad det är.

    I vårt äktenskap lärde vi oss efter lång tid att inte ta vid oss själva när den andra parten var inne i sin fas av nedstämdhet, ”mens eller mans”. Vi lärde oss att ge varandra utrymme under sådana dagar. Att inte kräva förklaringar, undvika att kväva vår partner med vår egen reaktion på hur den andra mådde.
    Det är knappast läge att älska sådana dagar. Till det behövs energi, vilket man inte är fylld av då.
    Så hade vi kommit så långt i vårt förhållande att vi direkt såg på vår partner utan att några ord behövde sägas, att nu var det dags igen. Då kunde man passa på att göra något extra för att pigga upp den andra. Om man bakade något gott eller lagade den där goda middagen eller vad man nu kan hitta på.

    Om Kvinnor och Män hade större kunskap om varandras kroppar om hur de fungerar skulle många uppslitande gräl undvikas, många skilsmässor undvikas. Båda parter skulle inse att ett partnerbyte inte löser alla problem. En del av dessa får man faktiskt lära sig att leva med.

    Vi människor utvecklas olika snabbt och olika sent i de faser i livet som vi genomgår. För vissa Kvinnor och Män kan övergångsåldern gå ganska snabbt och smärtfritt. Medan den för andra kan bli lång och utdragen och en smärtfylld historia. Likaså är det i puberteten som du vet, man genomgår den väldigt olika. En del är sena och andra väldigt tidiga. Vem kan säga att det ena är bättre eller sämre. Det varierar hur vi upplever det.

    Så kan vi alltså konstatera att alla kvinnor är inte lika. Likaså är inte alla män lika. Men jag vill med det säga att vi är väldigt lika varandra, Kvinnor och Män. I moderlivet bestämdes vilket vi skulle bli, Kvinna eller Man. Det är lika fantastiskt vilket vi än blev skapade till.

    Jag längtar efter den dagen när vi människor inte längre ser skillnaderna på Kvinnor och Män. Utan istället ser likheterna. När vi söker kunskap för att förstå varandras olikheter. Då vi förstår hur vi kompletterar varandra och har glädje av att umgås naturligt. Den dagen då Kvinnor och Män inte längre delar in sig i två olika grupper utan man talar om Kvinnor och Män som en grupp, vi tillsammans.

    Lennart Ladåker

  7. Jag känner igen så mycket av det du skriver. Men med lusten att leva känner jag så jävla tvärtom. Jag önskar jag kunde känna som du, se fram emot att åldras men jag känner mig i stället så jävla trött. Om jag delar in mitt liv i pubertet, fertilitet och klimakterie har jag kämpat med den för tillfället aktuella hormonröran som alla andra men jag har i de olika stadierna haft andra svårigheter som tillsammans med hormonskiten gjort uppförsbacken än mer brant. Nu när klimakteriet nästan är avklarat känner jag bara en stor trötthet när jag i stället borde känna som du. Det känns som om jag gjort mitt och det har inte med ålder eller utseendenoja att göra. Bara själen. Kanske kommer livsglädjen tillbaka om själen får vila lite. Jag hoppas det för jag vill kunna känna att när jag fyller 70 ska jag börja jobba som strippa eller något annat otippat för min ålder…eller kanske torped eller kanske ny stjärna i boxningsringen?

  8. Haha, känner igen mig i så mycket: vildheten, självständigheten, modet, friheten och likgiltigheten inför vad andra tycker – befrielse!
    Kram o ha det gott 🙂

Comments are closed.